Snillen spekulerar

Fick en fråga häromdagen: ”Du som experimenterar så med mat, jag känner att jag behöver protein och tänkte göra omelett, men vad ska jag ha till?”

Vi kan ju börja med att fastställa att ”mitt experimenterande med mat” är ganska fattigt och sträcker sig inte mycket längre än till att jag oftast kylskåpsgooglar och bygger något att äta av vad som råkar finnas hemma. (Resulterar ibland i ganska underliga maträtter.) Dessutom ska det helst gå snabbt och inte var för mycket jobb. Kort, sagt jag tror att jag är ganska tråkig när det gäller matlagning, dessutom har jag ingen vidare koll på vad som innehåller vad utan brukar käka ganska mycket vad som faller mig in. Får jag en craving efter leverpastej, jamen då är det väl kroppen som tycker att den behöver lite leverpastejvitamin… Typ.

Men när frågan kommer så är det väl klart att man vill hjälpa till så jag tyckte att kanske slänga lite keso i omeletten så  smälter det ihop fint. Mums!
”Njae… jag vill undvika fettet.”, blev svaret.

Vad svarar man  på det? Hey, your brain needs fat to work.
”Ja, men det är bara för att du inte har problem med det…”

Alltså grabben, för det första så har du ingen som helst aning om vilken tid jag lägger på träning, hur mycket mitt klädval smickrar och döljer väl valda delar. Sa jag inte. För hur skulle jag hinna säga det när nästa fundering kommer…

”Sparris, ska jag lägga den rå ovanpå omeletten eller vad tror du?”
”Jag hade ju kokat den, bara typ 2 minuter räcker.”
”Jag tänkte ånga den. Behåller den inte mer av näringen då?”
”Jag vet inte, kanske… Men är det viktigt för dig så kan du säkert hitta svar på det på något bra forum på nätet.”
”Okej… men jag brukar aldrig söka information på nätet, jag tycker det är bättre att man pratar med varandra, diskuterar och tillsammans kommer fram till hur det är.”

Och det är väl helt bra? Men då gäller det ju att välja sin samtalspartner för varje tillfälle och då gärna någon som faktiskt vet något om det man vill ha svar på. Fast då blir det kanske inte så mycket diskussion av det om bara den ena sitter inne på kunskapen… Och är det diskussionen man är ute efter och båda vet lika lite/mycket så är det ju inte säkert att man får rätt svar. Och kan det vara precis så vissa gick till väga när de kom fram till att förintelsen aldrig ägt rum? Att man diskuterade fram och tillbaka och gemensamt kom fram till ett svar utan att kolla fakta någon annan stans?

”Men du, annars kan du ju alltid testa tuggsticks med kyckling.” (Råkade ha ett reklamblad från en djuraffär framför mig, kunde inte låta bli…)
”Va? Vad är det? Är det bra?”
”Vet inte, men de ser rätt smaskiga ut.” [visar]
”Äh, du är ju dum i huvudet.” [går]

En lättnadens suck eller nyårskarameller

Äntligen har 2011 nästan nått sitt slut och det är med en lättnadens suck som jag lämnar det bakom mig. TV brukar ju sända ”nyårskarameller” så här kommer mina. Fast det är inga vidare smaker på dem.  2011 års karameller innehåller arbetslöshet, missfall, diverse vårdenheter  med en närstående som blivit drastiskt sämre i sin sjukdom… för att nämna några go’bitar. Å andra sidan så ska det riktigt mycket till för att 2012 ska nå samma bottenlösa ilska, sorg och förbannande. Så, jag ger 2011 fingret och dyker in i ett ännu oskrivet 2012. Hoppas ni alla får ett fantastiskt år.

Riktigt dumma frågor

Var på en intervju häromdagen. Inte för att jag söker något jobb för tillfället, men om jag blir uppringd av ett företag så är jag tillräckligt nyfiken för att inte kunna säga nej. Det är ju trots allt ett vik jag sitter på nu, det kommer att ta slut förr eller senare och jag håller gärna kontaktvägarna utåt öppna.

Jag har hittills, på varje intervju jag kallats till, varit öppen om att jag avslutade min tidigare tjänst på grund av att jag befann mig i en konflikt med min chef, där jag valde att lämna eftersom situationen tyvärr inte gick att lösa. Det har känts nödvändigt att vara öppen med det eftersom

1. Hur förklarar jag annars att min förra chef inte finns listad som referens?
2. Vad skulle ske om företaget ringde upp min förra chef och jag inte nämnt att vår relation inte var den bästa?
3. Jag är inte intresserad av att hamna i samma situation igen – genom att nämna det hoppas jag på att företagen som skulle agera likadant sorterar ut sig själva.

Dessutom finns det flera sätt att säga samma sak på, jag har hittat ett som funkar där jag lyckats vända erfarenheten till något som tidigare intervjuare svarat positivt på. Men det är klart att det inte kan fungera varje gång och under förra intervjun så bestämde sig han som ställde frågorna för att gräva vidare. Kanske ställdes en del av frågorna bara för att bevisa någon form av övertag? Vad vet jag? I alla fall, som man frågar får man svar:

Q: Så du skulle säga att din förra chef helt enkelt ville bli av med dig?
A: Ja. (Säger inte: Nej jag tror att han hemskt gärna ville behålla mig och bara jävlades med mig för att se hur mycket jag pallade för. I själva verket var han nog faktiskt till och med lite kär i mig.)

Q: Du är här på intervju hos oss, vet din nuvarande chef om det eller tog du bara ledigt i eftermiddag?
A: Jag tog ledigt, han vet inte varför.
Q: Varför?
A: För att det var ni som sökte upp mig, inte tvärt om. Däremot, om jag hade sökt en tjänst hos er så hade läget varit annorlunda och då hade han vetat att jag var på intervju. (Frågar inte om han tycker det är konstigt, trots att han verkar tycka det är mycket konstigt…)

Q: Du ligger ju kvar som arbetssökande på Arbetsförmedlingens sida?
A: Mmm, det gör jag kanske. Har väl inte hunnit uppdatera CV:t överallt än, men som jag sa när ni ringde så har jag ett jobb för tillfället. (Ställer ingen motfråga om det är ett brott att inte ha hunnit uppdatera profilen där? Herre Gud, jag har ju i alla fall uppdaterat Facebook-statusen.)

Q: Hur ser din familjesituation ut? Har du barn? Planerar du att skaffa barn?
A: Sambo, inga barn.

Men det där sista är en fråga som inte ska ställas. För om jag säger att jag är eller att vi planerar och jag inte får jobbet så kan jag visst anmäla det till DO eftersom jag tillhör en grupp som faktiskt kan diskrimineras (till skillnad från – som någon uttryckte det för mig – vita, svenska män i medelåldern.)

Om att få jobb och nu söka sommarjobb

Jodå, jag har fått jobb. Kalasbra. Chefen på det nya jobbet verkar inte klok nånstans, på ett bra sätt alltså. Hans fötter verkar vara så långt och fast ner i jorden som det bara går och jag har uppskattat takhöjden till att vara ett par hundra meter. Passar mig alldeles utmärkt. Att kunna säga vad man tycker rakt ut även om man tycker annorlunda än chefen, har blivit något som jag nästan ser som en löneförmån, trots att det borde vara en självklarhet.

Det är ett vikariat. Hon som jag ska bli ska gå på föräldraledighet. Vi heter likadant och flera gånger under intervjun funderade jag på var kameran fanns uppsatt. Jag var helt säker på att de skämtade med mig, men tydligen gjorde jag bra ifrån mig för jag fick jobbet. Eller så var det kanske namnet, något av en kvalitetsmärkning + att chefen slipper lära sig ett nytt namn.

Chefens namn kan ju också ses som en kvalitetsmärkning, han heter likadant som mina ena fantastiska ex kollega (som inte heller är klok i huvudet men som man kan säga precis vad man tycker till). Mina förra kollegor säger att det kommer att gå jättebra för mig, jag är ju så bra på att anpassa mig. Hmm… (Av någon anledning har jag en känsla av att vissa personer högre upp i en hierarki som jag tillhörde en gång i tiden inte skulle hålla med.) Jag har mest garvat åt det och tyckt att jojo, nu kommer jag att vara där under kanske ett år och sedan kan jag inte vistas bland vanligt folk för jag har arbetat med galningar. Man blir som man umgås… sägs det.

Så, jobb fixat, check. Nu kan man ju tänka att min handläggare på Arbetsförmedlingen skulle tycka att det var bra så, men icke. Nej, anställningen börjar i augusti och det är ju lite sent så nu har han fått mig att lova att jag ska göra allt som står i min makt för att hitta en sysselsättning till dess. Det kommer säkert att gå jättebra eftersom det säkert finns jättemånga arbetsgivare som är intresserade av att ta in någon 6-8 veckor under sommaren. Om jag hade hört av mig till dem under januari eller februari när sommarjobben skulle sökas, alltså.

Jag har ingen aning om vilken verklighet handläggaren lever i. Kanske är mina rapporter som han får en gång i månaden så fantastisk läsning att han inte vill missa dem under juni och juli och därför vill att jag ska jaga vidare. I det fallet så kunde han ju kanske någon gång ha skickat ett ”ok, kul att du går på så många intervjuer”, men istället är det knäpptyst och det har känts som att mina mejl till honom under de senaste fem månaderna har skickats rakt ut i ingenting till en mottagare som inte finns. Undrar om han ens läst dem, eller om han bara sa att jag måste skriva för att det ska se ut som om han faktiskt gör något.

Häxjakt i modern tid

Det är underligt hur vissa människor verkar oförmögna att ta lärdom av sådant som hänt, ruska av sig och gå vidare. För oavsett så behövs det oftast att man gör det och blickar framåt mot nästa mål.

Skulle jag dröja mig kvar i känslor och attityder från förra arbetsplatsen så är jag övertygad om att jag inte lyckats komma på de intervjuer jag varit på. Jag är säker på att jag inte skulle vakna varje morgon med ett leende och inställningen att idag är dagen då jag hittar mitt nästa jobb. Idag har jag ett jobb. Ingen kan hamna på andra plats hur många gånger som helst för det ena ger det andra och plötsligt är tvåan nummer ett.

Tyvärr verkar det vara så att de som allra helst skulle behöva ruska av sig dåtiden och kliva in i nutiden sällan gör det. Kanske säger de att de har gjort det och låtsas. Kanske tror de till och med på fullt allvar att de har gjort det, men den dagen när en bit ur det förflutna knackar på så blir det ack så jobbigt. Verkligheten blir för påtaglig och man tar till alla medel för att slippa undan och komma ner med huvudet i sanden igen. Tryggt och bekvämt och obekväm vill man ju inte vara. Visst, gillar man att ha sand i öron, ögon, näsa och mun så ska man absolut få ha det, men påstå inte att du har hört, sett och doftat verkligheten.

Hur man väljer att reagera och agera på händelser, möten och känslor är upp till var och en, men jag tycker det är beklämmande när folk som ska leda andra väljer att gå till ytterligheter för att de inte kan hantera sitt inre.

Jag var på en intervju, blev klar tidigare än jag trodde och tog vägen om förra arbetsplatsen för att berätta om det för kollegorna som jag ännu har kontakt med, om inte varje vecka så varannan. Olyckligtvis så råkade min förra chef komma förbi. Inte för att han sa något mer än hej och jag heja såklart tillbaka. Enkelt. Eftersom jag själv har lagt allt bakom mig, för hur kan jag annars gå framåt? Det var säkert dumt av mig att förutsätta att mina motståndare i tvisten (om man kan kalla det det…) också hade lagt det bakom sig. Men varför skulle jag tro annorlunda? De har ju uppnått vad de ville: Jag är inte kvar. Dessutom pratade de om vikten av att blicka framåt, gå vidare och ta nya tag. Men det är klart, det är svårt att leva som man lär.

(Fast kanske uppnådde de inte alls vad de ville. Det kan ju vara så att de helst inte alls ville bli av med mig utan istället ville trycka ner mig jävligt långt och få mig att räta in mig i ledet med dem som håller käft och inte frågar. I så fall så är ju min sorti ett grymt nederlag för dem.)

Männen högre upp i hierarkin ser tydligen rött när de ser mig. Jag väljer att ta det som att de inte klarar av att jag sa upp mig och kunde gå på dagen. Kanske existerar det fortfarande inte i deras medvetande att man faktiskt kan sluta om man inte är nöjd, man behöver inte ta hur mycket skit som helst och man kan som ung och tjej säga emot och ifrågasätta. Men det var nog just det som var problemet: Att jag frågade och fortsatte att göra det. Jag tar det dessutom så att de har dåligt samvete för hur de valde att hantera hela situationen. Och det dåliga samvetet gnager, karvar och kränger så mycket att det är för jobbigt att se mig, det gör liksom lite ont och är förbannat obekvämt.

För varför skulle min ex-chefs chef annars ringa ner till receptionen och instruera dem att jag inte är välkommen dit igen och att de, om jag kommer förbi, inte ska släppa in mig? Varför skulle han annars gå in på en av mina kollegors kontor och säga att ”Det är inte lämpligt att Belle kommer hit” och när hon undrar ”Jaså, varför inte?” så vill han inte svara utan lämnar rummet.

Jag måste medge att jag är oerhört nyfiken på varför det inte är lämpligt. Var kjolen jag hade på mig så kort? Tror inte det, istället tror jag att det handlar om ett dåligt samvete som pockar på. Ett inre som vrider och kränger och som ultimat kommer att avslöja en dålig ledare.

Det hjälper inte att jaga iväg häxan, ibland måste man möta sina demoner, acceptera dem och gå vidare.

Hej då macken…

Macken är död. Den där klassiska bensinmacken alltså där du kunde tanka och även få hjälp med bilen. Kvar finns livsmedelsbutiker och korvkiosker som förutom mat erbjuder bränsle till bilen (och en del annat, men krånglar fordonet kan du glömma att få hjälp). Egentligen har jag väl misstänkt att det är så länge, men nu har jag fått det bekräftat.

Bilen la av här om dagen. Ringde till finfina ex-kollegan som säkert nyss hade kommit hem från jobbet och var redo för en slapp kväll med familjen. Trodde han, ja. Istället ändras planerna och i sin outgrundliga godhet tar han bilen och kommer ut med startkablar till mig och sambon där vi står fast i hällregnet. Bilen startade utan några som helst problem, sambon lämnades av dit han skulle och jag körde en lång runda för att försäkra mig om att batteriet skulle laddas upp ordentligt.

Sambon tyckte att jag kunde tanka och stanna till på Statoilmacken som är bemannad – för om bilen inte startar när du tankat kan ju de säkert hjälpa dig. Jag skrattar och skämtar om att ”det kommer de inte alls att kunna göra för det är bara livsmedelsbutiker nuförtiden och har ingen koll”. Skratt, skratt… skrattar bäst som skrattar sist.

Och det var precis det som hände, jag tankar och bilhelvetet startar inte. Och killen på macken erbjuder sig att hjälpa mig putta bilen åt sidan för de har inga startkablar och ingen bil och får inte göra sånt. Nähä. Så det blev promenad, självklart började det hagla och blåsa motvind. (Vet ni hur ont hagel gör att få i ansiktet?)

Men som sagt, jag misstänkte redan att macken var död. Fast när det visar sig att jag har rätt och verkligheten är som insidan på mitt huvud blir jag rädd. Obehagligt.

Ingen minns vem som vann Idol…

…tvåan brukar det däremot gå riktigt bra för.

Jag fick inte det senaste jobbet jag var på intervju för. Intervju = bra =kvitto på att CV:t fungerar. Jag gick vidare till andra omgången, fick ytterligare 2,5 timmars utfrågning. Lagom mör efteråt.

Så kom beskedet i veckan. Marknadschefen ringde upp och meddelade att de bestämt sig för någon annan. Någon med mer erfarenhet och bredare kompetens. Fast marknadschefen sa också att han gärna ställer upp som min referens så någon form av avtryck verkar jag ju ha lämnat.

Jaha, ursäkta? Jag vill inte verka otacksam, men jag har referenser så det står mig upp i halsen. Det är ett jobb jag är på jakt efter. Jag är hungrig, bra som fan på det jag gör och kan lära mig precis vad som helst. Så är det bara. Ber du mig ta det till nästa level så kommer jag att besegra bossen. Själv skulle jag aldrig ställa upp som referens åt någon som jag inte jobbat tätt med alternativt inte kände väl. Men det är kanske bara jag…

Så, helvetesjävlaskit, en axelryckning och nya tag. Hittills fem sökta jobb i veckan, och som sagt ingen minns vem som vann Idol, men tvåan brukar det gå riktigt bra för.  Herregud, Måns Zelmerlöw kom på 5:e plats i Idol och honom har det gått fantastiskt bra för.

Jag har en lysande framtid.

I byråkratins träsk

Jag har varit tyst alldeles för länge men det har varit mycket funderingar, bändningar och vändningar i min dimension. Att vara arbetslös är för mig det vita området på kartan. Nytt och spännande nästan varje dag. Det har blivit ett par intervjuer, några besvikelser och en hel del axelryck och vidare mot nästa hinder… Kort sagt, ännu ett konstaterande om att ex-kollegorna hade rätt när de sa att ingen skulle kunna säga något som slår ner mig efter att jag arbetat med dem. Igen grabbar: Stort tack, ni är fantastiska och även om ni kanske inte trodde det så har ni blivit två av mina viktigare förebilder. (Som ni skrev på kortet som satt i blombuketten jag fick en födelsedag: ”Från dina manliga förebilder.”)

Nog om det. Mest spännande av allt tycker jag nog att a-kassan är. Eller kanske folket som jobbar där. Jag har blivit fantastiskt bemött vid varje personlig kontakt jag haft med dem. Min ansökan om att få studera lite på distans med bibehållen ersättning är beviljad, det gick i en rasande fart. Men mitt senaste prat med dem innehöll ett intressant meningsval, från deras håll. Jag hade strulat till det och missat sista dag för att skicka in mitt kassakort för att få utbetalningen. Till saken hör att jag inte var fullt medveten om att jag missat datumet så jag ringde dit för att kolla varför jag inte fått pengarna. Kvinnan som jag får prata med börjar kika runt och meddelar mig att pengarna inte utbetalats eftersom kassakortet var för sent inskickat.

Det är helt ok med mig. Har jag missat så har jag. Men det finns så många sätt att säga saker på och när jag frågar om det möjligtvis eventuellt finns en chans att hon kan lösa det åt mig och betala ut pengarna så får jag svaret att

Om det hade varit vi som gjort fel så hade vi gjort en extra utbetalning, men eftersom det är du som gjort fel så gör vi inte det.

Jag ska medge att jag blev ganska arg och trött när hon sa det. Inte så att jag började skrika på henne, för det är säkert inte hennes fel men ordvalet får hon stå för. Nej, jag fortsatte leende, önskade henne en trevlig helg varpå hon skrattade och tyckte ”Det samma och nästa gång får du se till att skicka in blanketterna i tid”. Men snälla, det måste finnas i alla fall tio andra sätt att säga samma sak på utan att framstå som egocentriska puckon som tillåter sig själva att göra fel medan omvärlden och dess medmänniskor förväntas vara felfria. Eller vad sägs om…

• ”Hade omständigheterna varit annorlunda så skulle vi kunnat ordna det men tyvärr går det inte i det här fallet.”
• ”Vår policy är att… bla bla bla…”
• ”Jag skulle gärna hjälpa dig men tyvärr så fungerar våra system som så att… bla bla bla…”

…som exempel. Nästan vad som helst hade egentligen varit bättre än

Om det hade varit vi som gjort fel så hade vi gjort en extra utbetalning, men eftersom det är du som gjort fel så gör vi inte det.

Fast det får mig att skratta såhär i efterhand. Framför allt börjar jag le ganska stort när jag tänker på om jag själv skulle sagt liknande saker till kontakter på arbetet. Kanske vi alla skulle anamma det tänket: ”Självklart skulle du kunna få byta tröjan om jag hade designat den, men nu har jag inte det och jag kan ju inte hjälpa att du har så dålig smak att du köpte den från första början.” Eller så skulle vi helt enkelt kunna jobba på att öka vår förståelse gentemot varandra.

Att vara det man heter, och leva upp till det

Kära Expert, det kan väl knappast vara meningen att jag ska behöva gå väldigt nära larmbågarna i butiken för att påkalla er uppmärksamhet varje gång jag vill betala något som era expertsäljare sålt in till mig? Kanske dags att satsa på en expert även i kassan som kan ta över där säljarna avslutade? Bara en tanke.

Sist så orkade jag faktiskt inte vänta utan lämnade varorna i en hög vid kassan och gick till en av era konkurrenter på andra sidan gatan. Expert eller ej, ingen är oersättlig. (Men vissa människor skapar ett tomrum som är svårare och tar längre tid att fylla än andra.)

Registrerad hos Arbetsförmedlingen

Så var det dags för dagen som jag egentligen hade hoppats på att kunna undvika men som ändå kom. Det blir aldrig som man tänkt sig, men det betyder inte att det blir fel, bara annorlunda. Jag har skrivit in mig på Arbetsförmedlingen. Lyckades inte med det första försöket, där var så sjukt mycket folk, kön gick så långsamt och så alla dem som inte fattar det här med nummerlappar, ”Jamen, jag ska bara…” Ja, om inte du bara skulle så hade det här kanske gått lite fortare. Jag gav upp. Efter trekvarts köande hade jag bättre saker för mig och bestämde mig för att göra ett nytt försök dagen därpå, vilket gick bättre.

Nu är jag alltså inne i systemet, har fått en handläggare tilldelad mig, ett eget litet ekorrhjul att springa i. Handläggaren har jag inte träffat än. Han ska ringa mig. Ringer han inte så ska jag ringa honom. Tydligen. Jag tar det som, ringer han inte så är han inte engagerad i mig, och vad ska jag då med honom till? (Fast så kanske man inte får säga.) Det löser sig säkert. Hon som registrerade mig undrade vad jag gjort innan och när det framgick så sa hon ”Jaha, men det går ju under kultur och vi har ingenting inom det här, vill du vara skriven här eller hellre hos Arbetsförmedlingen i [nästa större stad]? Är det viktigt för dig vad du har för titel? Formgivare? Vi har Art Director här…” Jag svarade att det går så bra så att jag står under Art Director facket. Så jag fick min handläggare, hans visitkort, tack och hej.

Går därifrån och inser när jag kikar på visitkortet att jodå, där står min handläggares namn. Dessutom står det att han är arbetsförmedlare inom ”biotech & it”. Ok, resan har börjat och det ska bli jäkligt spännande att se vad jag kan erbjuda biotech & it branschen…